Exklusiv intervju med Jim Bruce
Mycket få människor har bemästrat Fingerstyle blues gitarr som Jim Bruce. Hans timing och frasering är oklanderlig. Född i Sheffield, England. Jim Bruce har rest världen, lever och arbetar i Paris, USA, Tyskland och Danmark. Jim är en av de få master-gitarristerna som också är en duktig lärare.
Jim var vänlig nog att bevilja DHBG en exklusiv intervju.
Vad fick dig att börja spela gitarr?
När jag var 14 jag hörde Dylans sång gånger de är a-helst byta på radion. Jag köpte LP och hörde ej Think Twice fingerpicked. Jag var hooked - det var vad jag ville göra. Tveka inte var den första låten jag någonsin lärt mig. Jag knäppte inte alls, och jag är inte särskilt bra på det!
Fingerstyle blues är inte allas kopp te. Vad lockade dig till
stilen?
Efter att ha spelat folk fram till omkring 1973, hörde jag en kille i en klubb i norra England spela Kats Rag. Det var enkelt jämfört med några av de saker jag spelade, men det var denna fantastiska synkopering om det. Strax efter att ha flyttat ner till London, hittade jag några gamla Biograph Blake album och låst mig bort i 5 timmar om dagen, för ungefär ett år, tills jag kan spela det! Jag antar att det alltid har varit den utmaning som lockar mig.
Vad är det värsta gig du någonsin spelat?
Det är en tuff en - det finns så många! Jag minns att spela i Londons tunnelbana i flera timmar gör ingenting. Jag spelar fortfarande på gatan, eftersom jag gillar känslan av det, men då jag ville att synas, inte ignoreras. Det var också trevligt att äta, då och då!
Bad spelningar var normalt i bullriga barer, när ingen lyssnar alls. Tack och lov behöver jag inte göra detta längre - jag kan välja var jag spelar.
Lustigt, när jag var liten, var den värsta spelningen också den bästa. Jag spelade en låt och klubben ägaren inte gillar det - han ville land. Det var traditionen i Storbritannien vid den tiden för att betala artisterna om din avvisade dem, så jag fick betalt och hade en trevlig kväll någon annanstans!
Din stil är rakt fram med en Blind Lemon känsla. Som påverkade annat du?
Jag spelade bara komplicerad ragtime i flera år - Blake saker och Scott Joplin trasor. Jag brydde aldrig med blues i E eller A, som jag tyckte de var för enkelt.
Naturligtvis senare insåg jag mitt misstag. Jag såg en film med Lightnin 'Hopkins, som inte spela något mycket komplicerat, men tekniken och kraften var helt awesome. Kanske vi behöver tid att mogna. Som en ung, jag ville bara visa hur bra jag var.
Oavsett hur väl vi spelar, kommer ingen av oss att matcha allt upp till de gamla killarna. Men vi kan införliva sina tekniker i vår musik och hylla. Tack vare Blake, Blind Boy Fuller, Lightnin 'Hopkins, Mance Liscomb, Floyd rådet, Scrapper Blackwell, pastor Gary Davis och många, många fler ...
DHBG: Vad fick dig att börja spela gitarr?
Jim Bruce: När jag var 14 jag hörde Dylan sjunga TimesThey är A-helst byta på radion. Jag köpte LP och hörde ej Think Twice fingerpicked. Jag var hooked - det var vad jag ville göra ej Think Twice var den första låten jag någonsin lärt mig.. Jag knäppte inte alls, och jag är inte särskilt bra på det!
DHBG: Fingerstyle blues är inte allas kopp te. Vad lockade dig till stil?
Jim Bruce: Efter att ha spelat folk fram till omkring 1973, hörde jag en kille i en klubb i norra England spela Kats Rag. Det var enkelt jämfört med några av de saker jag spelade, men det var denna fantastiska synkopering om det. Strax efter att ha flyttat ner till London, hittade jag några gamla Biograph Blake album och låst mig bort i 5 timmar om dagen, för ungefär ett år, tills jag kan spela det! Jag antar att det alltid har varit den utmaning som lockar mig.
DHGB: Vad är det värsta gig du någonsin spelat?
Jim Bruce: Det är en tuff en - det finns så många! Jag minns att spela i Londons tunnelbana i flera timmar gör ingenting. Jag spelar fortfarande på gatan, eftersom jag gillar känslan av det, men då jag ville att synas, inte ignoreras. Det var också trevligt att äta, då och då!
Bad spelningar var normalt i bullriga barer, när ingen lyssnar alls. Tack och lov behöver jag inte göra detta längre - jag kan välja var jag spelar.
Lustigt, när jag var liten, var den värsta spelningen också den bästa. Jag spelade en låt och klubben ägaren inte gillar det - han ville land. Det var traditionen i Storbritannien vid den tiden för att betala artisterna om din avvisade dem, så jag fick betalt och hade en trevlig kväll någon annanstans!
DHGB: Din stil är rakt fram med en Blind Lemon känsla. Som påverkade annat du?
Jim Bruce: Jag spelade bara komplicerad ragtime i flera år - Blake saker och Scott Joplin trasor. Jag brydde aldrig med blues i E eller A, som jag tyckte de var för enkelt.
Naturligtvis senare insåg jag mitt misstag. Jag såg en film med Lightnin 'Hopkins, som inte spela något mycket komplicerat, men tekniken och kraften var helt awesome. Kanske vi behöver tid att mogna. Som en ung, jag ville bara visa hur bra jag var.
Oavsett hur väl vi spelar, kommer ingen av oss att matcha allt upp till de gamla killarna. Men vi kan införliva sina tekniker i vår musik och hylla. Tack vare Blake, Blind Boy Fuller, Lightnin 'Hopkins, Mance Liscomb, Floyd rådet, Scrapper Blackwell, pastor Gary Davis och många, många fler.
DHBG: Hur många gitarrer äger du? Vilka är de?
Jim Bruce: De kommer och går. Jag spelar hårt, och inte riktigt tror att en oerhört dyr gitarr gör du spelar bättre. Ofta när jag spelar någonstans, säger "Fantastiskt ljud - vad är det gitarr?" Det spelar egentligen ingen roll - en bra gitarr bara gör det lite lättare för dig, det är allt. Just nu har jag en Vintage VE300, med skugga elektronik och tuner (för gatan), en aria, som jag har haft i 35 år och en Martin 000 × 1
DHBG: Har du några tips för nybörjare?
Jim Bruce: Uppenbarligen, ta det lugnt. Titta på grunderna, såsom omväxlande tummen mönstren och öva dem tills du kan spela dem i sömnen! Bygga vidare på de starka grunderna och gradvis öka komplexiteten i de låtar du tackla.
Gitarrister framsteg i nivåer, ibland stack på en nivå av expertis för en tid innan den går vidare till nästa. Öva en timme på morgonen, oavsett vad, och sedan på kvällen. Passar det inte in, men passar allt annat runt omkring. Om du måste gå upp tidigare, eller gå till sängs senare, så gör det.
DHBG: Tack, Jim
Jim Bruce: ett nöje.
Kategorier: Artister Taggar:
Robert Johnson slår Djävulen?
Här är några korta bilder av någon som ser ut precis som Robert Johnson. Filmen filmades 1942. Johnson dog 1938.
Filmen som framkommit vid en gentleman som kallas Tater Red, som hade en Kickin 'radioprogram i Memphis för ett tag. Han äger en butik där han säljer voodoo grejer till turister på Beale Street.
Jag skulle säga att det var jut enfald förutom en sak - titta på dessa händer när han spelar den gitarren.
Nä, kan det inte vara Robert Johnson.
Bara kunde inte vara.
Kan det?
Kategorier: Artister Taggar: Robert Johnson
Mississippi John Hurt: Herrn i Blues
På en rak rygg stol, med sin filthatt på,
Han kittlade vår fantasi med sin "Avalon".
Och alla går ner på MacDougle Street,
Spänt sina huvuden och lyssna på Tappin fötter.
Tom Paxon
På en rak rygg stol, med sin filthatt på,
Han kittlade vår fantasi med sin "Avalon".
Och alla går ner på MacDougle Street,
Spänt sina huvuden och lyssna på Tappin fötter.
Tom Paxon
Med sin blyga leende och oklanderlig stil Hurt Mississippi John endeared sig generationer av blues artister och fans. Mr Hurt: s inspelningar för Okeh rekord kommersiella misslyckanden i slutet av 20-talet och början av 30-talet. Han arbetade som arrendator till 60-talet när en musikforskare vid namn John Hoskins hörde Hurt rekord och "upptäckte" honom i hans hemstad Avalon, Mississippi.
Han dödade dem på Newport Folk Festival 1964 och fortsatte med att ta emot sina bara på grund spelar caféer, festivaler och konserter fram till sin död 1966.
Hans musik verkar enkelt tills du försöker spela den. Det finns inslag av fantasier och humor i allt han gör. Han är en gentleman i ordets rätta bemärkelse.
Det är trevligt att tro att någonstans, är Mississippi John sitter på en veranda plocka blues och njuta av solen.
Ta det lugnt, Hurt Mr.
Kategorier: Artister Taggar:
Blind Lemon Jefferson: Den Harbinger of Rock and Roll
Det finns inget subtilt om Blind Lemon Jefferson musik. Han ger bara den och låter chips falla, bara rakt fram hårda körning gutbucket blues.
Han kom från Wortham, Texas, där han är begravd. Jefferson spelas på gathörnen för förändring och lyckats använda den grund att bygga en framgångsrik skivkarriär. Ingen mindre person än T-Bone Walker påstår sig ha lett till Blind Lemon på gatorna. Både Lightnin 'Hopkins och Muddy Waters säger sig ha fått lära av honom.
Han registrerades för Paramount, där han kände att han var lurad på pengar och förmodligen var. Samtida säger att han var svag för kvinnor och vin. Den enda bevarade bilden av honom, kanske inte ens vara han.
Han dog i Chicago 1929. Vissa säger att han blev förgiftad av en svartsjuk man. Vissa säger att han frös ihjäl. Ingen vet.
Hans musik upprepas av Doc Watson, BB King, Johnny Winter, Stevie Ray Vaughn, Carl Perkins, Beatles, och varje barn som någonsin plockat upp en gitarr och drömt om att spela blues.
Hans grav var omarkerad till 1967, tills någon tänkt att sätta en Texas Historical Marker där hans grav kan ha varit. Idag har han en granit sten och en kommitté för att se att hans grav hålls ren i vad som nu heter Blind Lemon Memorial Cemetery.
Hans bidrag till amerikansk musik är omätbar.
Det finns inget subtilt om Blind Lemon Jefferson musik. Han ger bara den och låter chips falla, bara rakt fram hårda körning gutbucket blues.
Han kom från Wortham, Texas, där han är begravd. Jefferson spelas på gathörnen för förändring och lyckats använda den grund att bygga en framgångsrik skivkarriär. Ingen mindre person än T-Bone Walker påstår sig ha lett till Blind Lemon på gatorna. Både Lightnin 'Hopkins och Muddy Waters säger sig ha fått lära av honom.
Han registrerades för Paramount, där han kände att han var lurad på pengar och förmodligen var. Samtida säger att han var svag för kvinnor och vin. Den enda bevarade bilden av honom, kanske inte ens vara han.
Han dog i Chicago 1929. Vissa säger att han blev förgiftad av en svartsjuk man. Vissa säger att han frös ihjäl. Ingen vet.
Hans musik upprepas av Doc Watson, BB King, Johnny Winter, Stevie Ray Vaughn, Carl Perkins, Beatles, och varje barn som någonsin plockat upp en gitarr och drömt om att spela blues.
Hans grav var omarkerad till 1967, tills någon tänkt att sätta en Texas Historical Marker där hans grav kan ha varit. Idag har han en granit sten och en kommitté för att se att hans grav hålls ren i vad som nu heter Blind Lemon Memorial Cemetery.
Hans bidrag till amerikansk musik är omätbar.
Ladda ner fliken med matchbox Blues.
Kategorier: Artister och Guitar Tabs Taggar:
Uppmärksamhet Performing bluesartister
Om du är intresserad av att vara en del av 25: e årliga Arkansas Blues & Heritage Festival i 2010, skicka din information tillsammans med en CD till följande adress:
ABHF musik utskottet
PO Box 118
Helena, AR 72.342
Kategorier: Artister Taggar:
